Sommarlivet hade börjat på ön. Solen sken på det blå havet och en åt gången fick alla sommarstugor liv när människor oppnäde dörrarna och fönstren för att släppa in den varma vår luften och jaga bort resterna av vintern. På stranden lekte barn och vid vattenkanten vågade ungar pojkar varandra att simma. Trots att vinden var varm var vattnet förtfarande kallt så ingen vågade gå in.
Men i mitten av skogen på ön allt var mörkt och tyst som solen sken inte och våren var långt bort.
När solen gick ner tände en små grupp tonåringar en eld vid skogsbrynet. Maria, den enda tjejen i gruppen sa:
- Din familj är så lycklig att ha en sommarstuga här. Denna ö är så vacker och lugn. Precis som en sommarparadis.
Peter vände sig mot henne och sa:
- Ja. Det är en paradis. Just nu. Här.
Nils den sista medlemmen i gruppen frågade:
- Vad menar du? Just nu. Här.
- Det finns massor av historier om ön och några är otrevliga.
Med stora ögon sa Nils:
- Du menar som mord och kroppar begravda i sanden?
- Inte riktig men jag har hört om människor som försvinna.
- Jag tror dig inte. Det är bara en urban myt.
Maria frågade:
- Kan du berätta för oss? Jag tycker om spökhistorier.
När den sista av dagsljuset lämnade himlen började Peter hans berättelse:
- Ok. Jag gör det. Nästan femti år sen kom en lilla flicka som hette Rosa till ön med sin familj. De brukade komma hit hela sommar. De hade en sommarstuga på andra sidan ön. Stugan hade varit i familjen i generationer.
Ön var flickans lekplats. Hon bygdde sandslott på stranden och plaskade i havet. Varje dag frågade hon om hon skulle kunna leka i skogen men sin mormor sa alltid att skogen var inte en trevlig plats och det är bättre om hon lekte på stranden eller i trädgården. Men lilla Rosa var nyfiken och en dag bestämde hon sig att gå på ett äventyr i skogen.
Rosa gick genom skogen. Hon hade inte skor på sig. Hon hade glömt dem och marken var blöt under sina fötter. Djupt i skogen kom hon till ett staket. Det var inte så stor så Rosa hoppade över staketet. Plötsligt marken nästan försvann från under sina fötter. Rosa stöd på kanten av ett hål. Det var inte mycket brett men det såg ut som det var mycket djupt. Balaserade på kanten kikade Rosa in. Det var helt mörkt. Rosa tittade up och insåg att allt var mörkt. Nu hon kände inte modig och ville komma hem.
När hon vände sig för att gå hem hörde hon någonting. En röst från hålet. En röst som bad henne att hjälpa till. När hon svarade inte började rösten att skrika. Stackars lilla Rosa var så rädd att hon sprang hela vägen tillbaka till sin stuga.
Hon berättade for sin mormor vad som hade hänt. När Rosa slutade beodrade sin moror henne att inte gå nära skogen igen. De var onda. Folk hade försvunnit i skogen. Den natten kunde Rosa inte sova. Medan hon kastade och vände sig i sin säng hörde hon rösten genom fönstret. Men den här gången kunde hon inte ignorera den. Rösten ropade hennes namn.
Rosa sprang tillbaka till hålet och hon aldrig sågs igen.
Peter tittade upp på sina vänner. Nils skrattade och sa:
- En urban myt! Jag sa ju det!
- Men det finns flera berättelse om andra som har försvunnit i skogen och jag har sett staketet.
Maria log och sa:
- Kom, ska vi hitta staketet och se om det finns ett hål som i historien?
Maria och Nils sprang åt skogen men Peter försökte hindra dem:
- Låt oss stanna här och njuta av elden. Jag vill inte gå in i skogen.
- Är du rädd? … Du är rädd!
- Nej. Jag är inte rädd. Men jag behöver inte se staketet. Jag vet att det är där.
- Men om vi gå ensamma gå vi vilse. Kom igen Peter!
Efter en kort tvekan gick Peter med sina kompisar. De smög genom skogen. Det var mörkt och tyst som våren var långt bort. Vännerna började att känna oroliga men de kunde inte vände tillbaka. De forsatte att gå djupare in i skogen. Helt plötsligt Nils ramlade. De hade hittat staketet.
Medan de bråkade om vem som skulle gå först hörde de något. En röst. Det började som en viskning men när de inte svarade blev det högre och högre:
- Hjälp. Hjälp mig...
